Bloggen har flyttat till nya webbadressen halvar.wordpress.com.
Bokmärk den och häng med dit.

KLICKA HÄR!

Med det sagt kan Indridasons nya roman, »Mannen i sjön« (övers Ylva Hellerud; Prisma) berömmas.

Det är en stilla njutning att läsa honom. Språket är poetiskt ibland, kärvt ibland, men hela tiden vackert. Historien får ta sin tid, och du ska låta Indridason, inte jag, berätta den.
Om ett gammalt skelett på en sjöbotten. Om en navkapsel till en gammal Ford Falcon. Om en tragisk kärlekshistoria. Om det karga, vindpinade Island där självmordstatistiken är så förskräckande, spriten hembränd och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson så älskansvärd i sin fåordiga tafflighet.

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Jaså … den gubben gick inte.
 Där blev man avslöjad av minst trettio miljoner läsare av den här webbspalten. De kände igen meningen direkt − starten på ett annat av världslitteraturens yppersta verk: »Hundra år av ensamhet«.
Själv en obildad typ hörde jag talas om denna magiska roman först samma dag som dess författare, colombianen Gabriel García Márquez, fick Nobelpriset i litteratur. Det var 1982 (tack, uppslagsboken).

Vid den tiden hade min vän Konstnärn en hetlevrad affär med en latinamerikansk nakenmodell.
En kort stund efter det att Lars Gyllensten (uppslagsboken igen; Sture Allén blev ständig sekreterare först fyra år senare och Horace var inte ens påtänkt) i radion hade läst upp Svenska Akademiens motivering till valet av García Márquez ringde Konstnärn.
I telefonluren tuppade han sig med att den där kvinnan, som just i det ögonblicket låg arbetsklädd bredvid honom i sängen och rökte en Gauloise utan filter, flera år tidigare hade läst »Hundra år av ensamhet« i original, »Cien años de soledad«.
Jag har alltid varit svag för böcker som omhuldas av latinamerikanska nakenmodeller.

Jag låg sjuk några dagar och passade på att läsa om den. För tredje eller om det var fjärde gången.
»Cien años de soledad« gavs ut 1967. Samma år som The Beatles med albumet »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band« reste rockhistoriens främsta milstolpe.
Romanen översattes snabbt till en radda språk. Den blev med sin förbluffande fantasirikedom en litteraturens Sergeant Pepper. Fram till i dag har boken sålts i över trettio miljoner exemplar.
Och liksom John Lennon och Paul McCartney skulle få se sina då hisnande och originella musikaliska idéer i Pepperlåtar som »A Day in The Life« kopierade av tusentals rockband världen över, har García Márquez mustiga roman om familjen Buendía i byn Macondo inspirerat horder av sentida författare.

Så den mening denna epistel inleds med har lurat in betydligt större skribenter än en ringa spaltmakare som en annan på brottets bana.
På skrivarkurser och i böcker om konsten att skriva noveller och romaner lyfts den fram som exempel på den perfekta inledningsmeningen.
Titta på den igen.

Tjugofem ord och två kommatecken.

Varianter av meningen, mer eller mindre snygga och fiffiga stölder, kan en läsare med en spårhunds läggning finna lite varstans i snart sagt vilken hyfsat modern boksamling som helst.

Det är förstås de där två orden mellan kommatecknen, »inför exekutions-plutonen«, som är hemligheten.
Till synes lite förstrött inskjutna, som Ringo Starrs trumspel på nedstämda pukor till Lennons svävande röst i början på »A Day in The Life«, laddar dessa två ord den i övrigt poetiskt vackra meningen om ett barndomsminne med en sprängkraft, som får även den mest motsträvige läsare att jaga vidare för att ta reda på hur överste Aureliano Buendía kunde hamna så förskräckligt skrynkligt till.

Många år senare, inför mina läsare, skulle jag med djupt känd tacksamhet påminna mig den avlägsna eftermiddag då min vän Konstnärns latinamerikanska nakenmodell fick mig att upptäcka »Hundra år av ensamhet«.

Bilder, bildtexter

Alla rutinerade bloggare vet att få läser bloggsidor på lördagar och söndagar och därför bloggar de inte alls eller knappt alls på lördagar och söndagar. Själv är jag så trögtänkt att det har tagit mig två månader att förstå det där.

Men å andra sidan är ju det här ingen blogg.
Det är en webbspalt.
Det är tillåtet för webbspalter att vara lite på tvärsen.

De väller in nu, den här tiden om dagarna.

Det kan vilket ögonblick som helst vara för sent att göra det så jag har nu bestämt mig för vilken låt de ska spela på min begravning.

Så det allra sista jag gärna gör, det är att ge Charlie Rich upprättelse.
 
Bilder, bildtexter
Charlie Rich; album

En lubbrunda och en het dusch − det var vad som behövdes för att göra tillvaron till en erogen zon igen.

inkl. Stor Stark

89:-

Det är illa nog, om så bara hälften av det som nu sägs om Konstnärns eskapader sedan jag efter after work-biran i går eftermiddag lämnade honom är sant.

»Även detta att sjunga ansågs ju omanligt, åtminstone i Pajalatrakten och i nyktert tillstånd. Att dessutom göra det på engelska, detta språk med alldeles för svagt tuggmotstånd för hårda finska käftar, så sladdrigt att bara flickor kunde få femma i det, denna snigelaktiga rotvälska, dallrande och fuktig, uppfunnen av gyttjetrampande kustlänningar som aldrig behövt kämpa, som aldrig svultit eller frusit, ett språk för lättingar, gräsätare, soffpruttare, så helt utan spänst att tungan sladdrade som en avskuren förhud i munnen.«
 
Bilder, bildtexter
Populärmusik från Vittula; Mikael Niemi

Mejl från högsta kvällstidningsort:

Ja, Herr Redaktören, att ni inte är intresserad av Paris tuttar 
längre går kanske upp för oss när artiklar av just den typen upphör 
att vara de mest klickade på vår eminenta hemsida...

Bilder, bildtexter
Hemsidan; med klickbara tuttartiklar

Jag blev frilansare för att jag inte ville ha någon arbetsgivare.

Jag tycker inte om när folk ger mig arbete.

På fredagar vill jag inte jobba alls.

Så det är citattecken kring den after work-bira jag och Konstnärn nu går och tar oss.

Jag håller, som ni märker, med om nedanstående och ger mig nu iväg för en deckarfrukost.
»Det var Poirots fasta övertygelse att en normal arbetsdag aldrig borde ta sin början före klockan tio.«

Om ett par veckor släpps Weeping Willows nya album »Fear & Love«.
Webbspalten har tjuvlyssnat.
Webbspalten har nu gåshud.

Det är årets sorgligaste, vackraste, mest hjärteknäckande.

Bilder, bildtexter
Fear & Love; Weeping Willows

Efter en eftermiddags mejlväxling med en tidningsredaktör kan härmed en sanning uppgraderas till djungelordspråk.
Som frilansare befinner man sig sällan i en förhandlingsbar situation. Bara vid ett val.

Harry’s Bar; Venedig

Vårkänslor, lite ängsliga, men ändock.

Jag ville vara en, men vågade inte.
I Borlänge på den tiden gällde det att tänka sig noga för innan man gick omkring med morotsfärgat hår och säkerhetsnålar i kinderna.
Så det närmaste jag kom att vara punkare var att jag köpte alla LP-skivor med The Clash och The Jam. Jag tog också de som vågade gå omkring med morotsfärgat hår och säkerhetsnålar i försvar i en lång debattartikel som Dala Demokraten betalade 1 200 kronor för.
Normalt utgick inte arvode för artiklar på debattsidan. Men det här var just då en het fråga. Det fanns Borlängebor som inte vågade sig in på biblioteket på grund av att de där förskräckliga punkarna häckade på Sveatorget.

För artikelarvodet åkte jag och Konstnärn och Hr Jonson och såg The Clash på Gröna Lund i maj 1977. Dock började vi i sann punkstil dricka öl och röka annan tobak än Tobaksbolagets så fort vi steg på tåget i Borlänge. Vi fortsatte i den stilen på både KB och Prinsen framme i Stockholm så de minnen jag har från den konserten är mer än lovligt dimbeslöjade.

Trettio år senare kommer Ollebo, den bäste av brevbärare, med boken »Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer«.
Jag ville bara att ni skulle känna till det.
Att det fortfarande bor en punkare i mig.
Så se upp om ni ser mig vid Sveatorget.
Men jag måste läsa och skriva en del annat innan jag kan ge mig på boken. Dock har Jan Gradvall både läst och recenserat. Utan Gradvall hade jag inte ens vetat om att det fanns en ny biografi om The Clash-sångaren. Vad skulle världen vara utan sådana som Gradvall. Gradvall är också en av mina hjältar.

Bilder, bildtexter
Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer; Chris Salewiez
Jan Gradvall; recension av ovanstående

Postkodmiljonären; tv-program med Kuratorn plus en viss livlina

Jag svär på The Marlboro Mans gravsten att det är sant.
Just nu − inte ens en timme efter sista scenen i »Thank You For Smoking« − spelar podden »Jag har hört om en stad ovan molnen« med Roffe Wikström.

»Halleluja, jag ska snart vara där …«

Mindre vackra slut kan man få.
På min begravning kommer det stå mellan den och Charlie Richs »I Feel Like Going Home«.

Det är en av ödets större ironiska triumfer när ens drug dealer på dvd-filmfronten skickar på en »Thank You For Smoking« just som man slutat snusa och inte bara börjat snusa igen utan också har börjat röka cigariller till espresson.

Men det är jag beredd att ta för den filmen.

Big Man Cee-Jay tungomålspratar i mejl om » … den hårdföra Amy Winehouse, fin soultjej från Londons bakgator.«

Jag är så Här Nära att trycka iväg ett dra-åt-helvete-mejl men bestämmer mig för att lubba långt och länge på saken. Det krävs femton  kilometer och − motsägelsefullt nog − Lou Reed i podden att ta mig till förnuftigare tankar.

Little Joe never once gave it away
Everybody had to pay and pay
A hustle here and a hustle there
New York city’s the place where they say,
Hey babe, take a walk on the wild side
I said, Hey Joe
Take a walk on the wild side

Bilder, bildtexter
Transformer; Lou Reed

Det var hemma hos mig som de spelade in julbordsscenen i »Fanny & Alexander«.
Så förstå att den som lagar allt det där käket ibland vill gå ut och äta mat som någon annan har lagat.
Det händer att jag får ångra att jag gör så.
Det finns några där ute som får mig att tänka på Reefat El Sayeds doktorshatt.
För Reefat slutade det med att han åkte in på kåken.
För falska kockmössor finns det i Svea Rikes lagbok mer medeltida metoder.

Nu pratar jag inte om wokat fläsk med tänderna kvar.
Inte om den oxfilé på pizzorna som är lika mycket oxfilé som jag är Torsten Ehrenmark.
Inte ens om pastan som är lika löskokt som »Damernas detektivbyrå«-deckarna.
Ingenting av det där berör jag med ett enda ord.
Det jag pratar om, det är vad vi män väljer när vi går på krogen.
Biff − möra, biffiga, blodiga biffar.
Slår man upp biff i Nationalencyklopedin står det: »en skiva oxkött av ytterfilén eller av innanlåret«.
Det finns krogar som inte konsulterar Nationalencyklopedin.

Titta på de där ställenas magra, pressade, naggade köttslamsor  − hur har de bara mage att kalla det för biff? Och det är inte den minsta lilla ursäkt om de så tar bara 69 spänn för eländet.
Varför sitter jag då här i radion och klagar? Varför ställer jag mig inte öga mot öga med krögaren och kocken och klagar?
Därför att jag är just en av de där fega, mesiga krogätarna som gör att de där blodfattiga fejkbiffarna kan få finnas.
Krögarna som säljer dom och kockarna som steker dom − de skulle inte komma undan med tilltaget en enda dag till om alla vi krogmesar istället var som min bäste vän Konstnärn.
Hans uppträdande vid krogbordet får Micke Persbrandts Gunvald Larsson-karaktär att framstå som den där pastan jag för en stund sen inte nämnde med ett enda ord.

Ta bara den kvällen när vi såg »Rocky Balboa«. Efter filmen gick vi till ett ställe och käkade Biff Greta.
Det fanns visserligen inte på menyn.
Men sådana bagateller har aldrig hindrat Konstnärn från att beställa vad han vill ha.
Just den här gången var det tärnade kött som kom in verkligen biff. Problemet var istället att kocken först tycktes ha lagt tärningarna i stekpannan − sen glömt dom där när han gick ut och tog sin en rök och en stänkare.
Vi fick in dom i ett skick som speltärningar.

Själv började jag dränka speltärningarna i sån där sås som börjar på w men är så svår att uttala att jag inte tänker försöka mig på det i radio.
Konstnärn, han viftade på tjejen som serverat speltärningarna. »Ta ut det här till den som kallar sig kock«, sa han. »Tala om för honom att det smakar som jag föreställer mig att pellets smakar.«
 
Till sist vill jag säga att ni i väntan på min nästa radiokrönika kan läsa nya texter av mig varje dag på min nya webbsida. Om nu inte någon med nyslipad Sabatierkniv kommer och gör kebabkött av mig.
I så fall blir det sista ni hör från mig den låt jag nu ska spela: »Baby I Need Your Loving«.

Det kan mycket väl vara den bästa popsoullåt som någonsin har gjorts. Jag låter den grymme The Four Tops-sångaren Levi Stubbs sjunga den speciellt för några av kockarna därute. 

Bilder, bildtexter
Krönikören; webbradio

Ni kommer väl ihåg det, att vi nu i eftermiddag hörs i en radio nära dig.
Var du än befinner dig.
Med en uppkopplad dator är ju alla radiokanaler i hela världen nära en.
Min radiokrönika i dag sänds i Sveriges Radio P4 Dalarna. Efter 15.30-nyheterna. I programblocket »Gruhs & Kompani«.
Det kan gå hur som helst.

Det är mer än mitt ljuva Borlängemål ni har att se fram emot.
Jag slutar krönikan med att spela vad som mycket väl kan vara den bästa popsoullåt som någonsin gjorts.
Och det kan i sin tur mycket väl vara det sista ni hör av mig.
Krönikan kan nämligen få någon med nyslipad Sabatierkniv att komma och göra kebabkött av mig.

Vi hörs klockan 15.30.

Jag känner att ni är med mig.

Bilder, bildtexter
Gruhs & Kompani; radioprogram

»Deckardrottning« vs Nobelpristagare.
Antal sålda böcker 2006 av Camilla Läckberg:
806 819
Antal sålda böcker 2006 av Orhan Pamuk:
202 368

Jag sitter fortfarande och tänker på vad man ska säga om det.

Det har ju i alla tider varit Borlängefolkets bästa gren, att få scengolv att braka ihop.

Jaha, mejlarna, så det var därför.
Bloggarna bloggar för att kommentera kommentarer och inte för att skriva nya texter.
Det kunde jag ju inte veta.

Anses det fortfarande löjligt och fjolligt med gångstavar?

Fritt fall från den kreddpajashylla man så länge i livet klamrar sig fast vid. Nu vågar man stå för allt det man innerst inne tycker om och anser är viktigt.

Och jag ska inte ens bry mig om att flina snett om tio, femton tjugo år.

Rippat ur mejl från en av mina drug dealers:

Vi har idag skickat dig följande film/filmer:
Thank You for Smoking
Mr. & Mrs. Smith
Crash
 
Ah, det där sved som tre piskrapp i skinnet.
Jag som slog ihjäl dvd-spelaren och ännu inte fått någon ny.

Det är inte bara det att jag är pratlat och utan whisky och pilsner har svårt för småprat.
Prat är riskabelt.
Jag har tagit för vana att inte prata i onödan, och jag är mobilvägrare.
Jag meddelar mig skriftligt.
Mejlboxen tigger om en stunds vila och nåd.

Det tog några minuter att skriva den här texten, det tog flera timmar att få den publicerad.
Jag ska när som helst slå ihjäl serverjäveln.
Jag sitter och kliar min Nalle Puh-hjärna kring ett erbjudande om att låta den här sidan ta in på hotell. Det är ett webbhotell. Sidan skrivs där in med ett nytt namn: thomashalvarsson.se. Där finns en server som man alla tider på dygnet kan lita på. Säger dom.
Men kan man lita på dom?
Vem kan man lita på?
Min erfarenhet av livet är att de pålitliga är väldigt få. Så här säger dom:

»Alla servrar är av bästa Hewlett-Packardkvalitet med redundant strömförsörjning, speglade SCSI-diskar med daglig extern bandbackup. Systemen är placerade i en privat serverhall på Interxion i Danmark. Serverhallen har redundant strömförsörjning, batterireserv, dieselgeneratorer och ett VESDA (Very Early Smoke Detection Alarm) larmsystem.
Vår backbone är fiberoptisk med redundant infrastruktur. Den samlade bandbredden är för närvarande 2 x 1 Gigabit multi-homed-anslutning och kopplad till 3 internationella carriers, Global Crossing, Deutsche Telecom och Level3, samt Danska Internet eXchange.«

Rena grekiskan, minst, för mig.
Så jag vet inte.
Jag måste låta någon som inte är från Barcelona titta på det här.

Webbtidningar i all ära, jag kommer aldrig i livet att välja bort mina pappers-tidningar.
Men ändå − hur länge och djupt ska landsortstidningarna sova vidare?
De bara lämnar walk over, ger bort sina nätläsare till Expressens och Aftonbladets storsatsning på lokala webbsajter.
Read my lips.
Snart är kvällstidningarna webbläsarnas lokaltidningar.

Jag fattar inte att landsortstidningarna kan sitta kvar med arslet på pappers-rullarna och låta det ske.

Jag snusar som i fornstora dagar igen.
Fullt utvecklat gravt missbruk. 
Denna vedervärdiga men märkligt nog välsmakande skit i käften varje vaken icke ätande sekund på dygnet.
Detta nesliga misslyckande, det fick en att än en gång se den sannaste av sanningar i vitögat.
Att de egna tankarna är ens största fiende.

»Jamen det är ju exakt det jag gör«, säger jag.

Begriper fortfarande ingen att översättningen av Leonards crimeböcker omedelbart måste återupptas finns ingenting mer att göra.
Då får de väl fortsätta ge ut sina Camilla Läckberg,  Karin Wahlberg, Liza Marklund.

Bilder, bildtexter
Elmore Leonard; officiell webbsajt

Räck upp en hand alla som tror att någon kommer att prata högt om att de deltog i den här tävlingen.

Ollebo, min brevbärare, simmar med sin gula cykel i vårens bokflod.
Mig är det också rätt synd om. Jag begriper inte:
A: varför en del recensionsex skickas till just mig.
B: varför en del av dessa böcker överhuvudtaget ges ut.
Böcker kan minsann ha sina sidor.